Idag skulle vara en ganska lugn dag, men min brist på röst talar för motsatsen.
Åtminstone tog vi sovmorgon ända till nio innan vi tog en härlig långfrukost. Så välförtjänt! Sen bar det av till ishallen för det näst viktigast man gör på tävling (efter att tävla) nämligen heja på alla de andra Malmöiterna. Och hade vi en bra dag eller? Våra åkare var fantastiska, och J, som tävlade för första gången, var enastående och vann hela sin tävling! Inte nog med det, han blev erbjuden en plats i kvällens Skate and smile-show. Så häftigt! Så kvällsplanen blev snabbt spikad: skridskoshow ikväll.
Så vi hittade något italienskt pizzahak i pausen mellan tävling och showen, innan vi gick tillbaka till ishallen.
Showen var riktigt intressant. Det var en trevlig blandning av fina program, minnesvärda effekter, knasiga nummer och moderna tolkningar. Min favorit var nog ett äldre par som gjorde ett enkelt med känslosamt program med Let it be där de förmedlade att bara för att man blir gammal och stel är det inte slut på det man älskar.
När det var slut var det rakt hem. Nu ska jag plugga lite innan sova. Tidig morgon och tävling imorgon.

Efter att ha mycket duktigt pluggat en massa tog jag mig friheten att ta en välförtjänt tupplur innan det bar av tillbaka till isstadion och träning igen. Denna gången på utomhusisen! Väldigt märklig upplägg egentligen, eftersom en uteis, även om den är spolad, aldrig kommer vara likadan som den inne eftersom den utsätts för väder (i vårt fall strålande underbar sol). Men tränat där fick vi i alla fall. I solglasögon och med vind och sol i ansiktet. Väldigt intressant.
Sen var det in igen, och dags att vänta. Tre timmar till tävling, och då ska en klubbkamrat och tre andra svenskor köra under den tiden. Så det är bara att linda in sig i en filt och titta på massa fantastisk konståkning.
Och sen börjar det bli dags. En timme innan börjar man fixa håret. Sen ger man en kvart för smink och sen ser man ut som på bilden. Vid det laget börjar man känna magen lite, eftersom folk börjar gulla med en: "det kommer gå så bra, och gör ditt bästa, du är bäst i våra ögon" osv. Då är det en halvtimme kvar som man springer och stretchar lite på innan man tar sig till omklädningsrummet. På med klänning (utan att sätta allt sminket på den), tejpa fast BHn som vill rymma, och snöra skridskor.
När man kommer bort till isen träffar man sina motståndare. Det är mest ett kärt återseende, eftersom konkurrensen inte är särskilt påtaglig. Så massa kramar innan ut och köra fem minuters uppvärmning. Då ramlar jag alltid eftersom jag har bestämt mig för att vara lugn och sansad. Det gör att jag inte tar i ordentligt på hoppen. Så faller en eller två och får sedan in känslan. På dessa fem minuter får man också enda chansen att testa så att allt sitter som det ska, och modifiera rotationscentrum när man plötsligt har en fläta som står rakt ut.
Fem minuter går snabbt och sedan är det dags för den värsta väntan man kan vara med om. Man står redo, uppvärmd i allt pynt och klänning och bara räknar ner åkare tills det är dags. Jag hade tur som var tvåa (favoritnummer för mig) så behövde bara vänta de två minuterna det tog för föregående åkare.
Och då är det plötsligt dags. Nu ska man bevisa att allt det där man kan på träning kan man också göra under press.
"Please welcome on the ice, Rebecca Grönvall, representing Sweden."
De magiska orden får det att rysa i hela ryggen när man ger Daniel en high five och åker upp för den tappra publikens jubel.
Sen går det två minuter man inte för sitt liv kan minnas i efterhand.
Och så bugar man och går av isen med sin lilla hög av presenter som gulliga medåkare har kastat till en, och slänger sig i soffan där man väntar på poängen och blir fotad.
Jag kom sist. Det var lite synd, för jag gjorde ett bra åk. Mycket bättre än senast. Tyvärr är det i min åldersgrupp väldigt mycket... sexigt är ett för svagt ord... mest av allt horigt (ursäkta uttrycket) tänkande. Folk med sämre hopp och lättare steg fick mer poäng eftersom de klämmer på sig själva, klänger på sargen som om den vore en strippstång, och i allmänhet flirtar skamlöst med domarna. Jag har inte det i mitt program, så det spelar typ ingen roll hur bra jag åker, de kommer ändå få mer poäng.
Men jag är som sagt nöjd med mitt åk. Kunde inte göra mer.
Sedan bar det av hem för att snabbt göra sig i ordning innan tillbaka till ishalle än för prisutdelning och vidare in till centrum för födelsedagsmiddag för en av lagkamraterna. Vi hittade ett annat väldigt tyskt ställe som jag är korv på. Smaskens!
Nu har vi åkt hem och ska däcka, redo för en dag till imorgon.

SeS

Klockan är tjugo i åtta på morgonen, tiden då jag normalt allvarligt funderar på att om rulla ur sängen kommer döda mig eller bara få mig att vakna till lite, och jag är i ishallen och hoppar hopprep. Det är dags för femtio minuters morgonträning tillsammans med tjugo andra ligister på is. Att ingen dör är ett under eftersom alla åker fort och är helt fokuserade på sig själva. Daniel Coach är och äter någon god frukost på hotellet som jag inte hann med innan träningen.

Vi kom hit igår. Normalt går jag i skolan fram till lunch innan jag åker till Kastrup. Flyget hit tar 30min (kortare tid än min pendlingstid enkel resa till träningen gör) och vi är sju tappra själar från gruppen som kom då. Resten dyker upp idag.
Vid middag är vi incheckade och klara och redo för middag. Efter lite bråk med en biljettmaskin i tunnelbanan som inte tyckte att engelska inställningar behövde vara på just engelska, tog vi oss in lite centralt och satte ut på äventyret att hitta ett riktigt tyskt ställe att äta middag. Mål avklarat: puben Träffpunkt Berlin. Om jag åt korv! Och inlagd gurka. Och en jätteköttbulle. Gott var det i alla fall.
Efter maten gick vi på en kort sightseeing. Det blev Brandenburg och förintelsens minnesmonument (oh, vilka minnen). Sen bar det av hem för ett gäng trötta isfantaster. Måste ju vara pigg på morgonträningen. Innan sängdags åker dock skolböckerna fram. Man kan inte skippa dem bara för att man är på resa. Men när rätt antal sidor är lästa slocknar man i sängen av nervositet och åksjuketabletter.

Och nu är det morgon. Träningen är avklarad och jag har fått tag i frukosten. Ny is betyder ofta intressant nog att jag lyckas ramla på något moment som jag aldrig ramlat på innan. Det gör verkligen sitt för nervositeten. Har ett gigantiskt blåmärke på armbågen efter ett tragiskt magplask men annars är det väl bra. Det är intressant när man får helt nya instruktioner av tränaren på morgonträningen. Saker jag gärna vill implementera men som jag troligen kommer glömma när väl tävlingsstressen sätter in. Jaja, kan alltid hoppas.
Frukost! Typ det bästa med hotell. Bortsett ifrån att mjölken alltid är odrickbar och man måste ha i chokladflingor för att få i sig sin dagliga laktosdos, så är det bara att njuta. Sitter här ensam och drar ut på härligheten, men nu stänger de snart. Då ska jag plugga lite till innan det är dags för en träning till, 15 minuter på utomhusisen, för att bli redo för första programmet som är ikväll.

Italienarna vid bordet bredvid stoppade precis en belgisk våffla i brödrosten...

SeS

Ja, precis som rubriken säger. 

Jag var på vårdcentralen i onsdags och hos sjukgymnasten idag. Det verkar nu vara allmänt accepterat att mitt knä har en meniskskads. Kom och skjut mig, någon.

Här har vi en fin bild på knäet (så kan alla passa på att lära sig något av min osmidighet). Man har alltså två menisker i varje knä. De ser ut som hästskor och är till för att dämpa stötar och att göra ledytan mellan lårbenet (femur) och skenbenet (tibia) trevlig och len för leden att glida på. Nu har jag lyckats skada den fina ytan. 

Det verkar vara en förhållandevis liten skada, för jag har (än) inga låsningar. Första beskedet är att det lär ta i alla fall tre månader. Det betyder att jag kan börja programträna i december. Kul. Verkligen. Tävling i januari. Kommer aldrig hända. Kanske om jag struntar i januaritävlingen kan jag vara i form till mars och maj. Så får jag tävla lite denna säsongen. Men det hänger på att knäet faktiskt är bra om tre månader. Ångest. Jag behöver min träning, det är den som får mig att orka med skolan. 

Så nu är det sjukgymnastik som gäller. Det och väldigt lugn skridskoträning. Jag kan ju inte hålla mig borta helt, så planen är att träna två ggr i veckan, och då bara köra basic saker som inte sliter på knäna. Det är våldsamt tråkigt, men åtminstone nyttigt. Och så tappar jag inte känslan helt. Om jag ska kunna få in ett program på en tre måndare kortare säsong så kommer det krävas att jag är redo att gå in i tävlingsform från i princip ingen höstsäsong. Det här kommer bli intressant, och försöker hålla modet uppe.

SeS