Ja, precis som rubriken säger. 

Jag var på vårdcentralen i onsdags och hos sjukgymnasten idag. Det verkar nu vara allmänt accepterat att mitt knä har en meniskskads. Kom och skjut mig, någon.

Här har vi en fin bild på knäet (så kan alla passa på att lära sig något av min osmidighet). Man har alltså två menisker i varje knä. De ser ut som hästskor och är till för att dämpa stötar och att göra ledytan mellan lårbenet (femur) och skenbenet (tibia) trevlig och len för leden att glida på. Nu har jag lyckats skada den fina ytan. 

Det verkar vara en förhållandevis liten skada, för jag har (än) inga låsningar. Första beskedet är att det lär ta i alla fall tre månader. Det betyder att jag kan börja programträna i december. Kul. Verkligen. Tävling i januari. Kommer aldrig hända. Kanske om jag struntar i januaritävlingen kan jag vara i form till mars och maj. Så får jag tävla lite denna säsongen. Men det hänger på att knäet faktiskt är bra om tre månader. Ångest. Jag behöver min träning, det är den som får mig att orka med skolan. 

Så nu är det sjukgymnastik som gäller. Det och väldigt lugn skridskoträning. Jag kan ju inte hålla mig borta helt, så planen är att träna två ggr i veckan, och då bara köra basic saker som inte sliter på knäna. Det är våldsamt tråkigt, men åtminstone nyttigt. Och så tappar jag inte känslan helt. Om jag ska kunna få in ett program på en tre måndare kortare säsong så kommer det krävas att jag är redo att gå in i tävlingsform från i princip ingen höstsäsong. Det här kommer bli intressant, och försöker hålla modet uppe.

SeS