Ja, precis som rubriken säger. 

Jag var på vårdcentralen i onsdags och hos sjukgymnasten idag. Det verkar nu vara allmänt accepterat att mitt knä har en meniskskads. Kom och skjut mig, någon.

Här har vi en fin bild på knäet (så kan alla passa på att lära sig något av min osmidighet). Man har alltså två menisker i varje knä. De ser ut som hästskor och är till för att dämpa stötar och att göra ledytan mellan lårbenet (femur) och skenbenet (tibia) trevlig och len för leden att glida på. Nu har jag lyckats skada den fina ytan. 

Det verkar vara en förhållandevis liten skada, för jag har (än) inga låsningar. Första beskedet är att det lär ta i alla fall tre månader. Det betyder att jag kan börja programträna i december. Kul. Verkligen. Tävling i januari. Kommer aldrig hända. Kanske om jag struntar i januaritävlingen kan jag vara i form till mars och maj. Så får jag tävla lite denna säsongen. Men det hänger på att knäet faktiskt är bra om tre månader. Ångest. Jag behöver min träning, det är den som får mig att orka med skolan. 

Så nu är det sjukgymnastik som gäller. Det och väldigt lugn skridskoträning. Jag kan ju inte hålla mig borta helt, så planen är att träna två ggr i veckan, och då bara köra basic saker som inte sliter på knäna. Det är våldsamt tråkigt, men åtminstone nyttigt. Och så tappar jag inte känslan helt. Om jag ska kunna få in ett program på en tre måndare kortare säsong så kommer det krävas att jag är redo att gå in i tävlingsform från i princip ingen höstsäsong. Det här kommer bli intressant, och försöker hålla modet uppe.

SeS

Ja, så är det. Men nu är det egentligen lördag. Skit samma, i mitt huvud är det fredag tills jag gått och lagt mig. 

Idag har jag och Sofie suttit i skolan hela dagen och skrivit på vår projektrapport, precis som vi har gjort hela veckan. Börjar bli ganska enformigt, och nu också svårt. I början kunde man hoppa fram och tillbaka mellan det som var förhållandevis enkelt att skriva, så nu har vi bara de komplicerade delarna kvar. Å andra sidan börjar man ana att det ljusnar snart, att vi närmar oss ett slut, och det känns ju bra.

Idag är det ju fredag, som sagt, och det betyder fredagsträning på konståkningen. Vi var bara fyra stycken, och det är alltid trevligt eftersom man får mycket tränar tid och risken att krocka med någon är liten. Hann köra mitt program tre seriösa gånger, och det gick helt okej. Har ändrat i det igen, så är ibland svårt att inte göra det gamla istället för det nya, men det tar sig. Efter första gången vi körde fick vi en analys av tränaren. När alla hade fått det sattes musiken på repeat och då hann jag köra två gånger till. Till slut var det en minut kvar av träningen och min tur att köra igen. Eftersom jag vet att ismaskinen går på så fort klockan slår så tänkte jag bara köra så långt jag hann, och sedan ge upp och gå av. Men ismaskinen var lite sen, och tränaren stoppade aldrig musiken, så jag körde klart mitt program. Vad är det häftiga med det? Jo - jag klarade programmet för första gången! Ah! Denna fantastiska känsla. Nej, det var inte särskilt snyggt, och lite nödlösningar var det, men det var hela programmet med hopp och piruetter. Blir helt glad bara av att tänka på det =)

SeS

Ja, nu börjar det dra ihop sig med anmälningblanketter och allt. Vi skickade in dem förra veckan (efter en facebook-chatt med ca 400 inlägg eftersom lappen var obegripligt krånglig) och idag har vi bestämt vilket flyg och hotell vi ska ha. Känns alltid lite galet när man kommit såhär långt, för nu finns det ingen återvändo...

Det här är i alla fall länken till tävlingen:

http://junacup.juna.ee/index.php?link=participants

Där kan man se många stolta, svenska flaggor vaja. Ska bli kul att träffa de svenskor som inte kommer från vår grupp. Har träffat en av dem innan, när hon kom på stuiebesök till vår grupp, men resten är okända. I tanke på att det bara är vi och de tre som tävlar från Sverige, så är det ju roligt att lära känna dem.

Har fått höra att föreningen bara tänker betala min ena anmälningsavgift, men kan tänka sig att sträcka sig så långt att stå för den andra också - om jag jobbar som "medicinsk ansvarig" på en tävling i Malmö i vår. Det ska bli intressant... Betyder egentligen att man ska sätta plåster på skrapsår eller ringa ambulans. Händer sällan saker mittimellan på konståkningen.

Hmm... Det är tydligen två till i min klass. Ryskor. Nu blir det dags för youtube så att man får se hur bra de är!

SeS

Jag har idag tagit mig samman och åkt till allmänhetens åkning i ishallen i Lund. Borde gjort det tidigare, men bättre sent än aldrig. Vi hade tänkt göra en korridorsutflykt av det, men på grund av tvättider och bakishet blev det bara jag och en tjej till. Vi cyklade i alla fall dit. Den här tjejen, E, hade med sig ett par supercharmiga skridskor som hennes mamma hade haft en gång i tiden, och fick en nostalgichock eftersom jag åkte på ett par likadana med klassen när jag var yngre. Bredvid mina skridskor nu såg det ganska löjligt ut, men de där gamla rackarna är väldigt sköna.

I alla fall, anledningen till att jag verkligen behövde pallra mig till ishallen idag var för att jag skulle göra ett nytt program. Det programmet jag har nu är ett "vanligt" progam, och det jag ska göra (gjorde idag) är för Artistic Free Skating. Det är färre hopp och piruetter, och mer fokus på koreografin och inlevelse till musiken. 

I sin tur är anledningen till att jag var tvungen att göra det nya programmet just nu är för... vi ska tävla! Vi hade planerat Berlin i mars, men nu har vi också siktat in oss på Tallinn i januari. Anmälningarna ska göras denna veckan, så det börjar bli dags för mig att veta om jag ska anmäla ett eller två program. Efter dagens träning är jag nu nöjd med tanken på att det blir två. Jag lyckades göra en stabil grund, som jag kan utveckla med tiden. Kryssade in och ut mellan hockeypappor och snoriga ungar och lyckades till slut få ihop det medan jag visslade musiken. Kändes ganska dumt... När jag var klar var det bara att rita programmet på närmsta yta; armen, så att jag inte skulle hinna glömma innan jag kom hem och fick chansen att rita på ett papper:

SeS

Visst är det fantastiskt när en träning inte bara går som förväntat, utan alldeles alldeles underbart! Vi hade hoppträning idag, och jag började med axel. Det gick till en början helt bedrövligt. Jag kan alltså inte hoppa axel, utan jag håller på att börja lära mig. Som sagt sög det först, men efter en stund kom jag på att om man drar lite med armarna så blir allt mycket lättare. Så slutet av axelträningen gick helt okej.

Därpå var det ögel från märklig tvåfotsingång framifrån. Som sagt väldigt märkligt. Gick ganska bra, bättre än jag trott.

Sedan var det Lutz-Ögel, en kombination jag inte har i mitt program. Eller vänta, nu har jag det. För en timme hade jag det inte... Gjorde fyra stycken och totalnailade tre av dem. Så vi ändrade snabbt i mitt program från Lutz-Toeloop till Lutz-Ögel. Det betyder mycket för mig, för Ögel är ett av mina sämsta hopp, så då kan jag byta en Ögel någon annanstans i programmet mot en Toeloop (som jag är säkrare på normalt). Jag hoppade det ett tag till och det fungerade mer än hälften av gångerna. Super!

Det såg min tränare som kom bort och lite nervöst bad mig att ta en massa fart och se vad som hände. Jag hatar oftast fart in i mina hopp, så han var väl egentligen mest nervös för att jag skulle balla ut. Men jag var på bra humör och satte igång i en hastighet minst 2-3 gånger snabbare än normalt. Det kändes helt galet, och gick rakt åt skogen först, men sedan började det falla på plats, och precis innan träningen slutade klarade jag flera stycken med massa fart. Har nog aldrig varit såhär nöjd efter en träning ever. Tack för mig, nu ska här duschas. Är supertrött och ska upp tidigt imon.

SeS

... måttfull och balanserad. Jag är tyst och still och det ska mycket till innan jag blir exalterad. 

Det är musiken som strömmar ur högtalaren när det är dags att faktiskt börja rita på tyget. Jag är en julfanatiker, så det har spelats julmusik sedan första november. Det var ironiskt att just den låter kom när jag tog fram saxen, för om det är något jag är just nu så är det exalterad. Men, åter till klänningen. Såhär såg det ut för en liten stund sedan:

Det är ganska trångt hos mig, har verkligen inte en cm mer golvyta än det som syns på bilden, så jag sitter på tyget och jobbar. Har hållt på i en timme att rita ut bitarna på tyget med hjälp av ritningen i lilla syboken, nålar med färgglada knoppar och ett måttband. Det är väldigt mycket tanke och ganska nervöst, för man får inte tänka fel. När jag suttit en stund och ojat mig togs sedan denna bilden, för där ligger saxen. Har man väl börjat klippa är det kört, då får det bära och brista. 

Och nu har jag klippt. Började med att klippa och glömma sömsmån (idiot) men kom på det så snabbt att jag kunde kompensera för det i andra änden, så det löser sig nog. 

En annan sak som jag inte insett, för jag har aldrig klippt i sammet innan, är att med varje skär sprider man ett fint, mörkrött, glittrande damm överallt. Jag trodde jag skulle slippa glitter (min förra klänning glittrader ner så fort man tittade på den. Är fortfarande inte av med allt) men icke sa Nicke. Har rött damm överallt. Menmen, det tar väl slut när jag slutar klippa.

Nästa steg är att rita och klippa det vita tyget. Men det hinns inte nu, för jag ska till mormor.

SeS

Såhär ser den första biten av mitt nya konståkningsklänningsprojekt ut. Jag var och köpte tyg till den för lite mindre än en månad sedan, och beskrev då hur jag tänkte mig att den skulle bli (Inlägg: Gratis tygshopping och kalciumanalyser). Nu är det då dags att sätta igång på riktigt. Får se om jag orkar fota varje steg och lägga upp här, eller om det bara blir sporadiska uppdateringar. I alla fall är det steg 1 som ni kan se på bilden - rita upp vilka delar jag ska ha, och börja mäta mig. Jag är en sådan person som inte använder ett mönster, utan improviserar. Därför måste jag först tänka en massa innan det blir något att göra. 

En annan standardgrej för mig är att jag alltid börjar anteckna på det papper som ligger nämast; i det här fallet var det mitt bonusbevis från ICA. Det gjorde jag igårkväll, alldeles för sent. Nu har jag tagit fram min lilla sybok där jag ska föra över det som är vettigt, och rita lite snyggare. Den sida som är uppslagen är lite olika ideer för hur min förra klänning skulla vara. Bilder på hur den sedan blev finns i inlägget Min konståkning.

Nu är det dags att köra igång!

SeS

Musiken som jag åker till är La Monture från Notre Dame de Paris:

Nej, alltså inte en sån sprial. "Spiral" är det engelska ordet för flygskär, och det var just det vi äntligen hade.

Lite bakgrund: När jag körde mitt program på tävlingen i frankrike så blev hela min koreografiska sekvens nollad (1/5 av poängen) på grund av ett enligt dommaren icke-existerande flygskär. Jag ansåg att jag hade ett helt okej, men tydligen inte. Det var lite surt, så därför har jag och min tränare ändrat i programmet för att det ska bli tydligare, och framförallt har jag börjat stretcha mer så att jag ska få till ett uppenbart flygskär.

När vi körde programträning igår så tittade min tränare på, och när det var slut var det första han gjorde att åka bort till mig, ge mig en give-me-five och utropa "Houston, we have a sprial!" Äntligen! Då kan man stryka det på listan över saker som måste förbättras.

På tal om träningen igår. Den var intressant. Jag tror att i princip halva nybörjargruppen var där, bortsett från oss som tränar normalt, så vi var 16 stycken på isen, samtidigt som det var programträning. Trångt! Tränaren säger att det är ok att gå in i primadonna-mode och skrika på folk att flytta sig när man kommer farande i sitt program, men det är ändå lite störande. Man tappar fokus. Trots det gick det ganska bra, och det är roligt att prata med alla från nybörjargruppen, så jag klagar inte.

Nu är det snart dags för träning igen =)

SeS