På engelskan idag disskuterade vi prinsbröllopet i England. Vi kom in på att det är Dianas ring som används, och sedan på hennes död. Malin, vår lärare, sa att hon dog -97 och skojde sedan om att vi som ska föreställa smarta inte kommer ihåg det. Det utbröt en vild disskusion om att vi bara var fyra år då. En av mina klasskamrater sa rakt ut, inte till någon särskild, och väldigt i förbi farten "Då var jag flykting."

Den kommentaren träffade mig rakt i hjärtat och fick mig att tänka efter. Minst tio stycken i min klass har kommit till Sverige som flyktingar. Tänk så mycket de har varit med om, saker jag som svensk inte kan föreställa mig. Tänk att lämna ditt land, släkt, vänner, hus, allt, för att fly till ett land du inte känner till. Börja om på nytt.

Min klass räknas som den "smartaste" på vår skola, då det är natur-natur-extra matte. Killen jag talade om är en av Sveriges bästa gymnasister i matte, då han var färdig med gymnasiematten i nian och började på universitetsmatten i första ring. Han är också en kurd som har flytt från förföljelse i ett land som inte ville ha dem där.

Jag känner mig så fruktansvärt liten och naiv i jämförelse med världens och alla hemskheters storlek.

Nu sitter vi alla i ett klassrum, alla med så olika erfarenheter och pluggar engelska. Ingen tänker på sådant djupt, men det finns där. Begravt.

SeS