Jag spenderade gårdagnskvällen med att läsa igenom allt som är skrivet i denna bloggen sen tidernas begynnelse, och hittade då ett födelsedagsinlägg av en slump. Där stod det att bloggen har födelsedag den 17 oktober, och det råkade ju vara idag. Vilken slump! Så idag fyller den här bloggen 5 år. Det är ganska lång tid, Ha ju inte varit aktiv under hela den tiden, men ändå.

Någon har undrat varför jag inte har startat en ny blogg istället för att återuppliva en gammal, så som de flesta gör. Jag har några anledningar:

- Jag älskar byxan, och kan inte tänka mig en blogg med ett annat namn

- Jag har alltid varit noga med vad jag har skrivit, och det finns inget i den här bloggen som jag inte står för längre

- Det är kul att ha min historia kvar

Så jag har inga planer på att byta bloggnamn eller address, utan byxan stannar här.

SeS

Jag tänkte berätta lite om min konståkning för er. Det är ju något som tar mycket av mitt liv och mycket av mina tankar, så jag nämner det ofta här i förbifarten. Men nu tänkte jag förklara på riktigt.

Jag började på konståkning, egentligen skridskoskolan, när jag var 16 år. Det är lite senare än de flesta, men det var då jag hade börjat på gymnasiet i Malmö och helt plötsligt hade möjlighet att träna där också. (Mina allra första inlägg om konståkningen heter "Matte och konståkning" och "Konståkning ftw", det var kul att hitta igen) Så jag började tillsammans med småbarnen. Två gånger i veckan tränade jag, och stannade i ett år i den gruppen. Efter ett år hade jag tagit alla märkena och då var det dags att gå vidare till Hobby äldre.

Mina märken som fortfarande sitter på min konståkningsväska...

Där började jag träna två gånger i veckan också, men här var det med jämnåriga, eller egentligen mest äldre. Jag var yngst i den gruppen. 

Hobby äldre har utvecklats en hel del. För ganska exakt ett år sedan var jag på väg att sluta, för jag hade tröttnat lite, men då sa vår tränare att det var dags att få egna program. Och så var jag såld igen. I våras bestämde vi att vi skulle tävla och satte igång att satsa. Det var en galen vår. Vi tränade jämt och ständigt. Vi hade bara schema för tre gånger i veckan, men vår tränare fixade extrapass till oss lite då och då, så man var alltid beredd att komma till ishallen med bara någon timmes förvarning. Stress? Ja. Men det roligaste jag har gjort i mitt liv. Det var som att allt fick en mening. Fantastiskt!

I maj i våras tog vi vårt pick och pack och åkte till Champange i Frankrike och tävlade. Åtta åkare och en tränare. Galet på riktigt. Jag åkte jättedåligt och kom sist i min klass (men vi var bara två så jag fick silver i alla fall) men det var fortfarande helt fantastiskt.

Delar av gruppen (jag med rosa byxor) i Paris dagen efter tävlingen

Nu är vi helseriösa. Som Sveriges enda grupp i sitt slag tränar vi, Vuxengruppen, fem eller sex gånger i veckan. Till våren är det nya tävlingar plannerade (Vi spånar om St Petersburg, Berlin, Tallinn...), och i och med att gruppen har växt är vi nu snart 20 st som kan åka nästa gång. Kanske coolt för att vara nybörjare, eller hur?

Jag efter tävlingen. Har lugnat ner mig lite efter förlusten och är glad igen.

SeS