Det hade jag ju glömt att tala om för er. Så är det i alla fall. Och nej, jag är inte gamergirl som biter sexigt på handkontrollen. Jag är den där riktiga sortens nörd. Jag umgås med folk som

- Tycker att fysik/matte är ett väldigt bra lunchämne

- Faktiskt är exakt som i The Big Bang Theory (Jag är Amy)

- Spelar dungeons and dragons, två olika stories just nu

- Anser att samhällsämnen är mest på låtsas, och samhällsvetare inte tar något på allvar

Efter det dela gruppen upp sig lite. Vi är åtta stycken i gruppen. Fem av dem spelar LOL, COD, Starcraft. Två är Starwars och Stargategalna. Jag är en Sagan om Ringen och Harry Potter-fantast. Det sköna är att alla är helt på skämt och ordvitsar från de andras serier utan problem, för även om man inte är en nörd så har man ju självklart sett större delen av det som går att komma över, minst en gång styck. 

I alla fall hade vi rollspelskväll med dungeons and dragons idag (förklarar längst ner vad det är). Av alla åtta var vi bara fem, så storyn gick framåt väldigt snabbt. Normalt ska alla beslut diskuteras noga, klankas ner på, vi ska muta varandra, hota varandra och kasta godis på varandra innan vi faktiskt bestämmer oss för att göra något. Som ni förstår kan det då ta tid att bara ta sig ut ur rummet om det finns två dörrar. Men just vi fyra som spelade idag är ganska eniga, så det tog inte alls lång tid. Tyvärr slutade vi mitt i en cliffhanger eftersom vi vill att de som är borta ska få chansen att vara med om det spännande också, så nu är vi supertaggade på att fortsätta.

Rollspel är en sorts brädspel (det spelas i bland annat Big Bang Theory och The Unforgotten Realms). Man har en som berättar historien (DM) och det är hen som leder spelet. Alla andra skapar varsin karaktär som de ska spela. Just vår story utspelar sig i en typisk Sagan om ringen-värld, så vi har roller så som en dvärgbarbar, en människokrigare, en gnombard, en alvprästinna (min) och liknande. DM börjar en session med exempelvis: "Vi börjar där vi slutade senast: Ni har precis kommit in genom porten, och stängt den bakom er för att förhindra att någon följer efter. Ni ser att ni står i en stor hall, med höga pelare på sidorna. Ni kan fortsätta rakt fram, eller försöka bryta upp en sidodörr ni ser till vänster." Efter högljudda diskussioner och godiskastande säger någon "Vi väljer rakt fram, men eftersom hallen kanske inte är tom så väljer vi att gå och spana noga." "Okej", säger DM. "Ni fortsätter rakt fram. Slå en listen-check." Alla plockar fram en träning (med 20 sidor) och slår. "Alla som fick över 17 kan höra att det ekar av steg." Aha! tänker vissa. Det är någon som tänker anfalla. Nej, tänker andra, det är bara våra egna fotsteg som ekar. "Vi väljer att stanna och lyssna igen." DM: "När ni stannar försvinner det mesta av ljuden, men några steg rör sig ändå." "Okej, då drar gruppen fram sina vapen. Den kan vara en spion som är på väg att röja att vi kommit in..."

Osv.

Det är som ett datorspel eller en äventyrsfilm, men vi bestämmer vad som händer, och DM har som uppgift att det alltid finns en historia att möta när vi fattar ett beslut. Fantastiskt roligt!

SeS

Sydsvenskan har startat en kampanj för #minskola, där det är meningen att man ska stå upp för skolan, lärare och allt skolan står för. De som går i skolan ska göra det, men det är minst lika viktigt att de som har lämnat tonåren bakom sig också gör det. De uppmanar föräldrar att inte prata skit om lärare framför sina barn, att man visar respekt mot skolan och dess omgivning och en massa annat självklart.

Hur kan detta behöva göras? Är folk dumma i huvudet eller vad är problemet?

Barn gör som man gör och inte som man säger. Det vet alla. Och om inte vi vuxna respekterar utbildningen i Sverige, varför ska dem göra det? Jag vill se en värld där föräldrarna anstränger sig för att vara på rätt fot med läraren, visar åtminstone lite intresse för barnets skolgång, med vänner talar de positivt om barnets prestationer så att barnet hör, de lyssnar om någon kommer och säger att ditt barn retas/stör/slåss/mobbar/förstör och ser till att barnet förstår att det är verkligen fel. Jag har svårt att tro att barn som har det så i sin omgivning är de som stör.

Mitt löfte till #minskola är att:

- Fortsätta på ett positivt sätt promota utbildning, både gymnasial och högre.

- Fortsätta respektera alla lärare och deras yrke. Det är modigt att utbilda sig till lärare idag.

- Aldrig någonsinn prata annat än gott om skolan för barn under tolv år, och med barn äldre än det ska jag diskutera kritiskt de problem de har med skolan, men alltid med utgångspunkten att förbättre och inte trycka ner, vare sig elev eller lärare.

De löften jag har gett kommer inte att förändra mitt liv, för det är så jag alltid gjort. Kan du säga samma sak om dig själv? Om inte, så tänk igenom vad du säger om skolan och till vem. Det är allas vårt fel att skolan går neråt, inte barnens och inte lärarnas. Det är föräldrar, äldre syskon, fastrar, kompisar, tränare, lagledare, fritidspedagoger... alla som barnen har runt sig och som påverkar dem. Tänk på det!

SeS